24/5 utan dig

Ett tag sen jag skrev. Men jag har roddat igång en till blogg och haft mycket att plugga.

Förövrigt har jag fått reda på tråkiga saker som gör mig lite nedstämd. Men alltid är det nått!

Jag har 2 ggr på 3 dagar haft svårt att andas på kvällen. Ena gången funkade inte astmamedicinen så det blev en tur till närmsta akutmottagning. Stockholms sjukvård fungerar även 2011. Brukar ju testa den med jämna mellanrum p.g.a. Astma/allergi. Igår vart dosen medicin lägre. Vet inte varför, jag har ju gått upp i kortisondos på läkarens ordination efter sjukhusbesöket. Kanske därför akutmedicinen inte behövdes lika mycket. Gemensam nämnare för bägge anfallen var att vi bröllopsplanerade.

Det är 199 dagar kvar tills vi ska gifta oss. Ca 7 månader med andra ord. Igår var min tärna här och snörde på mig brudklänningen. Behövde rita ut hur den var skuren så jag kunde köpa bh som inte syntes över kanten. Vi åkte till stan för att kunna köpa brudunderkläder. Jag hade en himla tur att det fanns något kvar i min storlek. Stor byst=litet utbud. Fanns 1 kvar i min storlek, som dessutom var vit och i brudserien som var utgående. Ergo; jag köpte den utan vidare betänketid, vill inte stå där med brösten i brevlådan månaderna innan bröllopet och inte kunna ha klänningen för att jag saknar bh.

Jag beslutade mig för hur brudbuketten ska se ut igår, tror jag. Det kommer vara vackert. Har hittat en ring jag vill ha, kyrka är bokad sedan länge, lokal för fest också. Tärna och toastmaster är bestämd. Klänningen köptes när Davids morfar gick bort (behövde något att tänka på), underkläder köptes igår, brudmarsch och en till melodi är bestämd till vigseln. injudningskorten är halvklara...

Igår när vi virrade runt i stan efter vi köpt underkläder ringde pappa. För de som känner mig vet de att de inte händer särskilt ofta och att historien bakom det är lång och snårig. Pappa undrade hur man kokar skaldjursfond, eller snarare om hummerskalen ska tas bort innan fonden reduceras eller efter. Kände mig lite hedrad som fick bidra med den kunskapen, framförallt när jag inte äter eller tillagar skaldjur på grund sv allergi. Passade på att be honom hålla första talet på bröllopet, det ville han gärna. Kändes bra. Det samtalet fick hela alter att kännas lite lugnare.

Hur som, jag funderar på huruvida bröllopet och planeringen är så överväldigande så jag får ångest och inte kan andas, eller om det är en potentiell infektion som ligger i kroppen och gör att det är svårandats ibland...

Ja, det började begränsat bra. Åt en hamburgare på en välkänd restaurang med ett stort gult M. Hade ont i magen när jag kom hem, sen började helvetet. kl.0300 vaknade jag och sen bodde jag på toaletten hela natten. Födelsedagen bölrjade mao inte som jag kanske önskat.

Vi får se hur den fortsätter..

Igår satt jag hos min kurator och pratade om vad som rört sig i mitt huvud de senaste 2 veckorna. Jag har haft en växande frustration som jag inte riktigt vetat vad den berott på. Det kom jag fram till när vi pratade. David är borta mycket, väldigt mycket, alldeles för mycket. När det händer viktiga saker så kan han inte finnas för mig. På telefon på kvällen kanske. Men inte mer. Det har skapat en övergivenhetskänsla hos mig. Det är en helt surrealistisk känsla. Jag vet ju rent logiskt att han inte på något sätt har lämnat mig, vill lämna mig eller antytt att han skulle vilja det. Snarare tvärt om. Men jag känner mig övergiven för att hans jobb är en större del av hans liv än vad jag är. Hans jobb går före mig, det styr mig och jag har slutat hoppas att det ska bli ändring.

Det blir nya datum hela tiden, saker ändras och jag har , istället för att älta, valt att trycka undan känslan, bli likgiltig. Jag vet inte hur ofta jag får frågan "Hur står ni ut?" "Hur får ni det att gå ihop?" "Hur orkar du vara tillsammans med honom när han aldrig är hemma?". Det är skitjobbigt, det är det. I början grät jag mig ofta till sömns, jag var eld och lågor när han kom hem, mötte honom alltid på centralstationen och jag grät varje måndag när han skulle åka igen. I längden vart det jobbigt. Jag skämdes över det. Det är ju bara bita ihop? Jag kan inte göra nått ändå! Så jag bet ihop, och skiter i att bli överlycklig eller förkrossad. Vad händer då? Jo, jag blir sur, arg, irriterad och lika kelig som en igelkott!

Jag gav mig själv en läxa när jag masade till tåget. Jag ska börja spela ut känslorna och konfrontera dem, acceptera att de finns. Nästa gång jag får frågan hur vi orkar så ska jag säga som det är!

Hur många gånger har jag och mina kompisar skrattat åt 'hemmafru' och 'bullmamma'. Hur många gånger uttryckte vi vårat hat mot dansband när någon frågade vad vi gillade för musik (vad som helst förutom dansband).

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Arvingarna efter att ha haft en liten strof på repeat i huvudet sen förra måndagen. På måndagar dansar jag nämligen bugg. Än så länge utan David, men så fort han kommer till Sthlm på heltid (troligen i vår) så ska vi börja tillsammans. Men det är fruktansvärt kul och dansbandsmusiken hör till. Jag kom på mig själv igår att sjunga samtidigt som jag dansade.

Igår efter optikerbesöket gick jag på klappjakt. Och kom över en bok till mig själv. Hemmafru 2.0 Jag har nämligen, den senaste veckan, känt ett behov av att köpa gjuteväv, nålar, stickor och garn. Jag vill sticka nya raggsockor och grannen vår ska virka en mössa åt mig så jag är varm om huvudet i vinter. Imorgon ska vi på 'utflykt' till garnaffären. Och skulle det inte vara på plats att brodera en julbonad? Jag gjorde egen pepparkaksdeg och vi bakade pepparkakor förra helgen, nu i helgen hade jag gjort pepparkakshusdeg så vi kunde baka huser (blev ett lusthus i pepparkaka, snett och vint, men trevligt ändå). Jag kommer på mig själv med att köpa piffigt pynt hem för att det är trevligt. David trodde jag fått dille på ljus ett tag för att vi hade värmeljus, blockljus, ljusstakar osv överallt.

Jag undrar hur det blir när jag slutar plugga, ger jag upp det hela eller kommer jag terapeutiskt knåda surdegsbröd på helgerna och gå runt i negligé ocg vänta på att karln i huset kommer hem och bekräftar mig? Värt att tänka på.

Jaha...det var ju en spännande gårdag. Efter förra inlägget somnade jag med frossa och illamående. Hade förbannat ont. Mamma var förbi med Felix Gulaschsoppa! (Mamma är bäst). Lodade runt lite innan jag kräp till kojs, fortfarande ont men inte lika farligt. Mådde däremot jätteilla. vaknar kl 3 och tårarna sprutar. Hasar ur sängen till toaletten, läågger mig på badrumsgolvet och kvider, hasar tillbaka. Ringer David, sen mamma. Åkte taxi med mamma till sös för att se om det var nått vajsing. Det var bara en kraftig reaktion på isättningen. Lite värktabletter så ska jag överleva.

Tåg gick inte i tid, inte bussar heller, kom lite sent till skolan. Nu är jag äntligen hemma och ligger på soffan och jäser. Magen gör ont men är bättre. Vilken cirkus! Snart kommer David!

Senaste tiden har diverse kvällstidningar skrivit om att tjejer får offra mycket för att ha sex, för att vara tillgänglig för sex. Jag tänkte på det, folk tappar sexlust av p-piller, det blir helt värdelöst att äta dem, för om man inte blir kåt, varför skydda sig mot en eventuell bieffekt av sex?

Jag funkar inte på preventivmedel med hormoner, vilket gör att det som finns kvar är säkra perioder, pessar+spermiedödande, p-dator, kopparspiral och kondom kvar.
Två av dem är ju mindre säkra, det lämnar kopparspiral, kondom och pessar. Vem vill trassla in ett pessar innan man blir kåt? Allvarligt; "Älskling, jag kanske känner för att ha sex med dig om några timmar!" "Åh, tack för att du talade om det, då går jag och sätter in pessaret nu då". Hallå? Spontansex? En snabbis? Nåväl. Då har vi kopparspiral och kondom kvar.

Det är inte det att jag har nått emot kondomer. Jag tycker det är en fruktansvärt fiffig uppfinning. Men jag tål inte kondom. Inte plastkondomer, inte latexkondomer. Det skaver hur j-vla mycket glidmedel man än tillsätter. Men utan kondom behövs inte ens lite glidmedel. Ni ser själva. Celibat eller kopparspiral? Ja vi testade att undvika penetrerande sex, men det ledde ju till 3 akuta p-piller på 4 månader. Förälder? Nu? Nix!

I fredags skulle jag sätta in spiralen, men menshelvetet ville vara 7 dagar sen, så jag fick avboka tiden (som var perfekt för att D var ledig och kunde vara mentalt stöd). Fick en ny tid en dryg vecka senare. Var där i morse, hade en bokad tid. men i väntrummet snurrade de till det hela och jag hamnade hos nån annan än hon som skulle sätta in den. Men Efter många om och men så låg jag som en hjälplös skalbagge på rygg i gynstolen och tänkte: "Fuck, vad har jag gett mig in på? Finns det nått sätt att slippa? Fasiken vad metallspekulum är kalla!" Jag hör mummel nerifrån mitt heligaste: "Din livmoder är 6,5 cm djup" (Jaha, sen när behövde jag veta det? I mitt personliga brev för att bli surrogatmamma?) När hon är där nere mellan mina ben kommer kvinnan som skulle satt in den in för att assistera. Det är blött på mina kinder, tårar. Crap! Ont som fasiken gjorde det.

När allt var klart så fick jag sitta normalt i gynstolen (det måste vara första gången jag blir ombedd att sitta kvar och andas lite efter undersökningen/ingreppet). Hon pratade med mig lugnt och förtroligt. Varför är inte alla barnmorskor/gynekologer så? Hon sa: "I en vecka får du inte bada, använda tampong, ha sex etc." Buhu? Jag tror inte jag någonsin kommer vilje ha sex igen. Någon har typ haft röjarfest i min livmoder och slida. Hur skulle jag kunna bli kåt igen? Det sista hon sa; innan jag vaggade ut ur rummet som en pingvin var; "Vad pluggar du till?" "Personalvetare med inriktning psykologi" "Åh, vad roligt det lät, psykologi är väldigt användbart oavsett vad du ska jobba som. Lycka till!"

I nått slags smärtsamt töcken vaggade jag ut från mottagningen till bussen funderandes. Det gjorde fruktansvärt ont, jag mår illa och känner mig dissy. Nu får den sitta där tills vi ska ha barn, alt. tills den måste bytas ut. Trots att jag verkligen verkligen inte ville och har dragit mig för att göra det så sitter den där nu, och det kännd ganska bra inombords.